\/\/ /-\ |_ |_

”Älskling ät dina skinksmörgåsar nu.” De välmanikyrerade naglarna skrapar lätt mot det spröda tidningspapperet när hon bläddrar sida. Utanför de välputsade fönstren stiger solen och staden drar sina första rosslande andetag. Det mullrar. Någon startar en bil på gatan nedanför.

”Jag äter inte djur.” En häftig inandning, lätt uppspärrade ögon, ett ”varför inte?” och ett ”varför slutar du inte med de där dumheterna?” Jag ser på henne utan att säga något. Stolen gnisslar lätt mot det schackrutiga köksgolvet när jag reser mig. På väg ut genom rummet grabbar jag tag i ett äpple och kastar en blick omkring mig. Vad gör jag här? Jag ser mina föräldrar, ser deras kostymer och korrekt tillrättalagda hår. Den allra senaste köksutrustningen, skinande ren. Onödig. Dyr.

Ja, jag är en förrädare. Jag förråder de mänskliga normerna. Som att gå över en gräns, linjen som skiljer gott från ont. Suddig, men invirad i taggtråd. Varje dag är en kamp mot allt, men ett liv i en industri är inget man behöver kämpa för idag. Som ett djur i en bur, klor som rasslar mot gallret. Koden till hänglåset är inte pengar, inte heller en ny bil eller en oxfilé.

Jag knyter mina tygskor, drar på mig min jacka. Låser upp ytterdörren, säkerhetskedjan rasslar. Idag är vi rädda för varandra, vi är alla konkurrenter. Springer ner för trappan istället för att ta hissen, ut genom dörren. Den grå asfalten är lätt fuktig, än är det småkallt om nätterna. Sommaren dröjer i år. Tänder dagens första cigarett. Vandrar nerför gatan. En tant iklädd en minkpäls struttar förbi med sin lilla hund. Jag rynkar pannan. Hon med. ”Säg mig, vet tant hur många individer som dog?” Hon blänger oförstående, skakar lätt på sitt tomma huvud. Jag vill gråta. ”Mördare.” Går vidare. Den lilla damen ser chockad ut. Hunden skäller, den förstod säkert.

Stora affischer, reklampelare. Photoshop, size-zero. Plast. Som att se en tecknad serieruta. Och uppmaningarna. Köp det här, först till kvarn, två för en. Köphysteri och masskonsumtion, byt in din själ mot ett par jeans –det är senaste modellen.

Höghusen lutar sig mot varandra. På lyktstolparna har patrioterna delat med sig av sina vrickade tankar. Jag spottar på dem. Fimpar. Mobilen piper, idag händer det. Blodet pumpas genom mina ådror. Snabbare ut genom min kropp. Känner adrenalinet blandas med det röda. Bestämda steg, rakare hållning. Med blicken lyft vandrar jag vidare, staden vaknar men inte invånarna. Koma är det häftigaste just nu.

Jag slogs en gång. Mot allt. Patrioterna beskyddades av farbröderna blå och FRA fick vi inte tycka emot. Varför är det fel med högre säkerhet? Du kan vara en tjuv. Begå tankebrott. Dagligen begås tankebrott. Ni måste bevakas, övervakas. För allas bästa. Tack herr terrorist för nu kan storebror vaka över oss dygnet runt. Överallt. Jag passerar en övervakningskamera. Ser rätt in i den, hånler. Lyfter en sten. Kastar. Mitt i prick.

Det är något konstigt med friheten. Knutna Nävar var stolliga. Men de hade rätt. Det sägs att du har frihet att utveckla din personlighet, men bara så länge du följer givna lagar och regler. Skrivna som oskrivna. Jag möter en hemlös vid ett övergångsställe. ”Det sägs att frihet att arbeta, det är en självklarhet. Men när du står bland de arbetslösa var finns då din valfrihet?” Alla lider, men de rika är fortfarande rika och de blir än rikare.

Uppvaknande. Det är dags snart. Jag känner hur det vibrerar, samhället kommer snart röjas ner för att göras om i grunden. Bekämpa överheten. Frihet kommer bli sanning. För alla. Gränser kommer att suddas bort. Vi är många nu, på gatan. Vi marscherar ner mot maktens salar. Redo. All tvekan är som bort blåst. Kom an bara.

Ilska. En känsla få förunnad. De som vill göra sig hörda hörs inte. Tills de blir ilskna. Ilskan väcks vid klarsynthet. Insikten om vad som styr oss kan vara upprörande. Profit, profit. Målet med livet. Det stora monstret som smugit sig på oss. Satt klorna i människorna. Kapitalismen. Handlingsförlamade, men artificiellt nöjda lever vi livet. Den officiella versionen av liv.

-----------
Fail.